Hästfotografering med Hanna och mJöll

Egentligen så börjar väl den här historien för över 30 år sen när jag förvandlades till en riktigt hästtjej.

Men för att spola fram lite så träffades jag och Hanna för några år sedan. Hon väntade sin första dotter och jag vårt andra lilla troll. Sen som det oftast blir när barnen blir större och man börjar jobba igen så träffas man tyvärr inte lika ofta längre. Men så en dag hade jag ett meddelande från Hanna…

Hanna har hästar, islandshästar. Och bara det gör ju att man gillar henne! Hennes häst Mjöll (med reservation för stavningen, Isländska är inte att leka med) har hon haft på gården större delen av livet är nu en bra bit över 20 år. Och det är ju så med alla djur, de lever en väldigt kort tid i jämförelse med oss och det är omöjligt att vi får behålla dem hos oss hela livet. Många gånger är det så orättvist eftersom det är våra bästa vänner och kärlekar vi pratar om, de vill man ju inte förlora.

Och med en sådan gammal dam som Mjöll vet man tyvärr inte hur mycket värdefull tid som finns kvar. Så Hanna frågade mig om inte jag ville komma och fotografera dem tillsammans så att hon kunde ha fina bilder att titta tillbaka på den dag så hon inte finns kvar längre. Alltså som både hästtjej och djurvän har jag svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skriver det.


Men det gjorde mig så glad, för självklart ville jag göra det! För det första så är det ju lite av en dröm för en gammal hästtjej som jag att få fotografera ja, en häst men också kärleken till den. En kärlek jag verkligen och alla andra som älskar hästar och djur kan relatera till!

Och för det andra så är det av just den här anledningen som jag valt att starta mitt företag. Jag vet hur betydelsefullt ett fotografi är, vilka starka känslor och minnen det kan framkalla. Och att få hjälpa till att bevara dessa känslor och minnen åt andra, det är min anledning.

"Jag vet hur betydelsefullt ett fotografi är,

vilka starka känslor och minnen det kan framkalla."

Eftermiddagen när jag åkte ut till Hannas stall var verkligen den sista på hela hösten då solen kunde skina genom alla färjade löv. Dagen efter hade stormen tagit dem. Och stormade, det gjorde det redan när vi tog bilderna. Fy tusan så det blåste. Det var lite kaotiskt att hålla både kameran, reflexskärmen (som vinden slet i) och samtidigt försöka fånga Mjölls uppmärksamhet ute i hästhagen. Men det var så kul! Och det luktade så gott av häst och stall! Jag blir ju helt till mig bara av minnet!

Trots de stormiga förutsättningarna så blev resultatet blev så vackert (ja, jag är ju lite partisk men ändå...) Jag är väldigt svag för motljus och jag tycker att det blev extra fint bakom Hanna och Mjöll med deras ljusa fina färger. Lika blonda och söta båda två.

För håll med om att de är lika? Eller som min dotter sa när hon tittade på bilderna; ”Det är bara öronen som gör att de ser olika ut…” Och det kanske både Hanna oh Mjöll ska vara glad för!?

Men kärleken, det är den som gör dessa bilder. Spelar ingen roll hur fint motljuset är, för kärleken, den kan man inte tvinga eller locka fram, den bara finns.

Och nu är den bevarad för alltid.

Det här kanske också intresserar...

besök galleriet


Framkalla och rama in fotografier

Barnfotografering

bland Vitsipporna